övning ger färdighet

Tonårssonen, som efter mycket slit, slutligen fick sitt körkort för några veckor sedan, började omgående tjata om att få låna bilen. Och bilen som ni vet, är inte vilken bil som helst utan min lilla ögonsten ”lådan”. Tvekade länge innan jag föll till föga för hans böner.

Dagen D var en iskall vintrig dag med snövallar i höjd över lådans tak så sonen manades till försiktighet. Han skulle storhandla i närmaste köpkvarter, inom en radie av några kilometer, så jag lugnade mitt rusande hjärta med vetskapen att han skulle hålla sig i krokarna om något oväntat/oönskat skulle inträffa.

Första eldprovet kom när han skulle köra ut ur garaget. För att ta sig ut måste man köra fram till en låsanordning, veva ned rutan på förarsidan, låsa upp för att garageporten ska öppnas, häkta tillbaka nyckeln och köra upp för garageinfarten innan porten stängs igen. Detta kräver lite fart för det är som sagt uppförslut – MEN man kan inte gasa på som en vettvilling för väl ute på gatan kommer man upp på en trottoar där folk passerar. Nåväl, efter första instruktionen till sonen gjorde han ett försök. Körde försiktigt fram till låsanordningen, hamnade i bra position, vevade ned rutan, låste upp och porten började öppnas. Så långt allt väl.

Sen började strulet. Fumlade med nycklarna så porten började stängas innan han fått dragläge och kunde börja köra upp mot utfarten. Ser till sin stora förskräckelse att porten nu stängst såpass att han inte kommer hinna ut. Panik! Tvärnitar och tittar på mig (som var med för att visa första gången) med en underläpp som började darra misstänkt. Ser i ögonvrån att porten nu stängt helt så hela proceduren måste göras om men då krävs det först att han backar tillbaka den smala garagerampen för att återigen nå låsanordningen. Han insåg vad som krävdes och backade i snigelfart med små svettpärlor av nervositet på överläppen till rätt position, och på andra försöket gick det äntligen bra så lättnaden syntes tydligt i hans ögon.

Väl ute på gatan kommer dräparfrågan som nästan fick mig att avblåsa hela tilltaget, han undrar hur han ska köra för att komma hem. Hm ja, det är ju klart att han inte hittar med tanke på att han hittills tagit sig fram kommunalt och bilvägarna är ju en annan fråga. Börjar förklara rakaste vägen och tycker mig ha fått bekräftelse på att han förstår. Då slår det mig plötsligt att ungen herrn är av en disträ natur, tänk om han kör fel på ett ställe eller helt enkelt missar avfarten? Skulle kunna innebära en lååång omväg. Förklarar igen och avslutar med ”glöm inte att svänga av senast vid Globen för missar du avfarten kan det sluta med att du hamnar ända borta i Nynäshamn, det är flera mil dit!”. Sonen ser en smula skakad ut av mitt sista uttalande men ger sig sammanbiten iväg och det sista jag hojar efter honom är ”Ring om det är nåt!”.

10 minuter senare ringer det och följande dialog utspelar sig;

Sonen (ivrig); Mamma – har inte krockat eller nåt sånt men jag tror jag har åkt fel!!
Jag (lugnande); var är du då?
Sonen (uppe i varv så orden snubblar över varandra); Jag körde som du sa men vågade inte åka ut på motorvägen så jag svängde av i korsningen och åkte mot Hammarbyhöjden istället men nu står jag ändå vid en j-ä-t-t-e-s-t-o-r väg med en massa långtradare och vet inte vad jag ska ta vägen. Har parkerat i en snödriva!
Jag (konfunderad); Vaddå parkerat i en snödriva? Har bilen gått sönder? Var är du egentligen??
Sonen (upprörd); Jamen det kom så många stora bilar och jag såg inget för att det snöade så jag körde liksom undan in i en snövall så de andra bilarna kan komma förbi men nu vet jag inte var jag är eller var jag ska!!
Jag (en smula irriterad); Jaha…beskriv hur du körde och hur det ser ut där du står.
Sonen ger en snubblande beskrivning varvid jag kontrar med vad jag tror blir en vettig förklaring till hur han ska åka vidare och avslutar med orden ”Kör nu bara hem så övar vi på att hitta en annan dag”.
Sonen (anklagande); Men låt inte så sur, faktiskt så är det ditt fel att det blev såhär!! Du gjorde mig orolig när du sa att jag kan hamna där borta i vad det nu hette om jag körde fel!
Sonen (irriterat anklagande); Du skrämmer faktiskt mig!!!
Jag (urskuldande); Förlåt då men jag vill ju inte att du riskerar att köra så illa vilse att jag inte ens kan lotsa dig hem och Nynäshamn ligger faktiskt väldigt långt bort!

Ja…så där lät det för bara några veckor sen.

Imorse väcktes jag av att samma son, glädjestrålande, ringde och berättade om sin fantastiska morgon. Han fick jobb som snöröjare för ett par veckor sedan och har numera lärt sig att köra fler saker än bara en bil. Idag var toppen på glädjeberget att han lärt sig fickparkera med plogmaskinen och bara backat ned ett staket under alla sina arbetspass – ja vad säger man? Övning ger färdighet…Min lillprins börjar bli stor! 🙂

Annonser

Om bubbelsblogg

En blogg av och med en bubblig kvinna mitt i livet.
Det här inlägget postades i Buller & Bång, Familjefröjd och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till övning ger färdighet

  1. annagranstrom skriver:

    Haha! Grattis till körkortet 🙂 Jag har inte ens tagit det än och är bara inne på mitt 33:e år. Ehum…

    Men du, det är vääääldigt långt till Nynäshamn efter Globen med mängder av ställen att vända tillbaka 😉 Haninge tex, hehe!

  2. Lilla Norpan skriver:

    Hihihi, inte lätt kan jag tro att köra själv i Sthlm för första gången. Och så såna specialare när man ska ur garaget också 🙂 Kan riktigt se det framför mig i och med din fina beskrivning av situationen 🙂 Skönt att det gick bra i alla fall! O ju mer van han blir desto bättre kommer det ju att gå. Gäller att ta det lugnt bara. Kram o gott nytt år på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s